Är Paris överskattat..? Utmärglat? Infekterat av kamerakåta turister?

Första gången jag var där var år 2001. Vi hade bilat från Sverige
till Frankrike och de sista två dagarna spenderades i just Paris.
Vi körde vilse på väg in till staden och fastnade i tunnlar och
knutar som kallades motorvägar, vi trängdes bland bilarna och
min näsa var klistrad mot rutan. It was love at first sight.

  
   Filmen Moulin Rouge som målar upp en bild av Paris
   under revolutionen och en fantastisk kärlekssaga

   mellan en engelsk författare och en fransysk
   bordelldrottning i konstens och revolutionärernas
   hjärta, Monmatre. Filmen är trygghet. Jag har sett den
   minst 100-240 och kan fortfarande alla replikerna 
   utantill.

    2005 återvände jag. Museerna gav mig mentala
   orgasmer (vilket är imponerande med tanke på att
   jag knappt visste vad en orgasm var på den tiden).
   De naiva och blåögda konstnärerna som väntade på
   att bli upptäckta fyllde gatorna, alla ljusspektrum,
   dofter och all rörelse förtrollade mig ytterligare.

Jag försvann nere i metron den resan, jag var chockad men inte rädd, de säger ju att kärleken är lokalbedövning av det sunda förnuftet.

So you rocketscientists out there, vart tror ni att jag åker imorn? Jag ska återförenas med min älskade. Äntligen.

Jag bor bredvid Moulin Rouge, kvarnen, cancanklubben. Jag bor i sexkvarteren, där stripporna köper sin kvällskaffe innan de ska upp på scenen och vakna till liv. Där konstnärerna som målat av turister hela dagarna tar en sup för att glömma hur de sold out. Där de rika såväl som fattiga roar sig. Där jag är kär.