Ljus, Hopp&Elektronik

Utanför huset, längs med gatan, sprider gatulyktorna ljuset som tränger sig igenom vinterns svarta nätter.
En av lyktorna har ett kopplingsfel. Den står och flimrar, tänds och släcks.

Den skapar ett lite hotfullt sken, som en skräckfilm, det känns alltid som att soundtracket ur "Psyco" ska gå igång när lyktan tänds tillsammans med de andra lyktorna när mörkret faller.Denna lykta står utanför mitt fönster.

Jag tror att den är ett portträtt av en del av mig.Det är mitt hopp. Det flimrar. Det är fel i kopplingen.


Nämde jag i förra inlägget att jag börjat prata med en gammal kontakt igen?
Vi tog en promenad tidigare ikväll. Det var snöstormigt, det blåste som fan. -Trots det var jag varm innuti.
Vi är vänner, typ. Men helt plötsligt var det som att jag rest tre år tillbaka i tiden. Jag satt på en buss och det var soligt. Min panna vilade mot hans och vi log. Det tog en sekund innan jag insåg vart jag var, snön som kraschade mot marken, mörker. Hans värme mötte min och jag blev genast iskall inombords.


Världen är en så väldigt förvirrande plats. Man ser sina vänners hjärtan krossas [Vi tänker på dig och du kommer klara det här]. Man ser idioter vinna priser och kamma hem MVG efter MVG, perfekta par skiljer sig, barn dör, naturkatastrofer sveper in hela länder i täcken virkade av sorg.

Mitt hopp flimrar, jag har seriösa fel i kopplingen. Så jag lägger mitt huvud mot en förstärkare och spenderar min kväll med höjd bas och lycka i toner.Mitt hopp sviktar, och gatulyktan flimrar. Nej, rättelse, nu slocknade den. Jävlar.

I am so fucking screwed.

Oh well.