All along it was just another brick in the wall

Oh God.
Så ja, i senaste inlägget målades mitt sinnes förvirrade tankegång upp, för allmänheten att skåda.  But hey, You fucking love it.

Har väll tänkt en hel del dessa dagar och hör och häpna, jag har kommit fram till något!
Livet är inte svart på vitt. Eller vitt på svart. Man måste sluta leva i ytterligheterna, kärlek är varken allt eller idiotiskt. Så jag ger det hela en chans. Och med ”det hela” menar jag faktiskt det mesta.

  Skolan; lokalerna, 98% av människorna, lärarna och maten suger,    men bussresan hem är helt underbar.

   Familjen; De bråkar och är överbeskyddande, men de älskar mig villkorslöst, det är det inte många i livet som gör.

  Kärleken; I 99.9% av fallen går en av oss ut med krossat hjärta, men i 0.1% av fallen kommer båda av oss vara lyckliga.

   Livet; Det går ned åt helvete. Men Det går faktiskt upp ibland.

Allt är en balansgång, och detta har jag likt så många miljoner människor insett. Men jag ska inte ljuga.

-Det känns extremt tungt att behöva sätta sig på bussen till skolan.
-Det är aggregerande när föräldrarna håller mig inomhus.
-Det är skräckinjagande att bli kysst av någon man inte litar helt på.
-Och livet vore nog ingenting utan musik.