Så, jag har just kommit hem, och för en stund
     sedan fick jag världens insikt. Jag gick förbi sjön
     som ligger på vägen hem till mig, som jag går förbi
     varje dag, och som vanligt tänkte jag samma
     tanke som jag alltid gör.

     ”Hur ont skulle det egentligen göra..? Att gå
      igenom isen, och sluta kämpa. Undrar om
      man förfryser, eller om man drunknar.
      Skulle det göra ont?”

      Jag insåg något hemskt direkt efter denna tanke.
      -Jag har självmordstankar varje dag.
      Men alla tänker ju.

      Är det ok om det bara är en tanke, jag menar,
      jag gör det ju aldrig. För det första är jag ju
      rätt frusen av mig… 

Om man tänker på döden, och upplevelsen döden är, varje dag, gör det en till ett psykfall?

Eller om vi vänder på det, jag tänker på sex varje dag, antagligen lika mycket eller mer än killar, en tanke, en avklädd människa på tunnelbanan.

Gör det mig till en nymfoman?

Nu sitter jag här och försöker försvara någon som jag själv ifrågasatt… hur dumt är inte det? Jag är bara förvirrad. Och kanske lite tokig. Mjo, tokig är jag nog allt.

Over 'n out.