Allt är inte lugnt. Och det känns rätt så hemskt att vara här igen.  Jag är inte sårad. Inte alls, åter igen så är jag älskad. Extremt älskad. Valpögon, smekningar, små leenden. Och det är väll det som är problemet, mina leenden, krampaktigt breda och fastklistrade i ansiktet speglar inte glädje, men kärleken är blind, du är blind, du ser inte. 

Jag har en ny teori; smarta människor blir inte kära. Kärlek är ett sätt att lura ens hjärna, varandras hjärnor, en verklighetsflykt, jag tror inte att riktigt smarta individer låter sig luras.
Kärlek är en illusion. Sex är verklighet. Sex, närhet, kyssar. Det är sådant som människor verkligen behöver, det är sådant som gör att vi fortsätter leva. Det är ingen som skriver kärleksbrev, det är ingen som står utanför ditt fönster i gryningen och sjunger kärlekssånger, det är inte så det funkar.

Om ni som läser detta hittat någon som ni är kära i, någon som är kära i er, så gratulerar jag er verklighetsflykt, men jag tänker fortsätta att försvara det faktum att jag inte tror på att kärlek löser alla världens problem.



Music är blind. Och äntligen kan jag se.