Senaste sociala exprimentet

Amis des prestations.

Friends with benefits.

Här har vi det. Mitt senaste sociala experiment. Ni där ute som läser detta skulle bara veta hur djupt och ljudligt mina närmsta vänners suckar just nu.

Tycker själv att det verkar vara en genialisk idé. Jag ska inte dömma alltför tidigt, men tänk såhär.
Du får den närhet som du vill ha, med någon du trivs bra med och som du kan prata med och du får den sociala hjärngympan som krävs som behövs tillsammans med någon som du attraheras av och dessutom kan leka av dig med. Och börjar ni bråka så är det inte ett förhållande som står på spel, för vänner får ju trots allt bråka.
I mina öron låter det som en klockren plan. Vatten-fucking-tät.  Får väll se om det är något jag inte räknat med, men fuck, I hope not, för såhär lugn har jag inte vart på länge.

Mitt liv annars då? Sista veckan i skolan innan ett välbehövt lov. Killarna vände uppochned på mig det första de gjorde igår när jag kom till plugget. As usual. Men nu var både Vic, Dansken och snubben-som-hade-långt-hår-men-som-rakade-av-allt på en och samma plats vilket resulterade i att jag skickades runt innan de bestämde sig för att det inte var så praktiskt att ha mig på axeln när de gick till ica/klassrummet.

Eftersom att jag tillfälligt tappat rösten så hängde jag mest med. Som den vante de alltid jämför mig med. Oh well.

All along it was just another brick in the wall

Oh God.
Så ja, i senaste inlägget målades mitt sinnes förvirrade tankegång upp, för allmänheten att skåda.  But hey, You fucking love it.

Har väll tänkt en hel del dessa dagar och hör och häpna, jag har kommit fram till något!
Livet är inte svart på vitt. Eller vitt på svart. Man måste sluta leva i ytterligheterna, kärlek är varken allt eller idiotiskt. Så jag ger det hela en chans. Och med ”det hela” menar jag faktiskt det mesta.

  Skolan; lokalerna, 98% av människorna, lärarna och maten suger,    men bussresan hem är helt underbar.

   Familjen; De bråkar och är överbeskyddande, men de älskar mig villkorslöst, det är det inte många i livet som gör.

  Kärleken; I 99.9% av fallen går en av oss ut med krossat hjärta, men i 0.1% av fallen kommer båda av oss vara lyckliga.

   Livet; Det går ned åt helvete. Men Det går faktiskt upp ibland.

Allt är en balansgång, och detta har jag likt så många miljoner människor insett. Men jag ska inte ljuga.

-Det känns extremt tungt att behöva sätta sig på bussen till skolan.
-Det är aggregerande när föräldrarna håller mig inomhus.
-Det är skräckinjagande att bli kysst av någon man inte litar helt på.
-Och livet vore nog ingenting utan musik.  

Ljus, Hopp&Elektronik

Utanför huset, längs med gatan, sprider gatulyktorna ljuset som tränger sig igenom vinterns svarta nätter.
En av lyktorna har ett kopplingsfel. Den står och flimrar, tänds och släcks.

Den skapar ett lite hotfullt sken, som en skräckfilm, det känns alltid som att soundtracket ur "Psyco" ska gå igång när lyktan tänds tillsammans med de andra lyktorna när mörkret faller.Denna lykta står utanför mitt fönster.

Jag tror att den är ett portträtt av en del av mig.Det är mitt hopp. Det flimrar. Det är fel i kopplingen.


Nämde jag i förra inlägget att jag börjat prata med en gammal kontakt igen?
Vi tog en promenad tidigare ikväll. Det var snöstormigt, det blåste som fan. -Trots det var jag varm innuti.
Vi är vänner, typ. Men helt plötsligt var det som att jag rest tre år tillbaka i tiden. Jag satt på en buss och det var soligt. Min panna vilade mot hans och vi log. Det tog en sekund innan jag insåg vart jag var, snön som kraschade mot marken, mörker. Hans värme mötte min och jag blev genast iskall inombords.


Världen är en så väldigt förvirrande plats. Man ser sina vänners hjärtan krossas [Vi tänker på dig och du kommer klara det här]. Man ser idioter vinna priser och kamma hem MVG efter MVG, perfekta par skiljer sig, barn dör, naturkatastrofer sveper in hela länder i täcken virkade av sorg.

Mitt hopp flimrar, jag har seriösa fel i kopplingen. Så jag lägger mitt huvud mot en förstärkare och spenderar min kväll med höjd bas och lycka i toner.Mitt hopp sviktar, och gatulyktan flimrar. Nej, rättelse, nu slocknade den. Jävlar.

I am so fucking screwed.

Oh well.

   Igår såg jag ut som plastik-offer (fråga mig inte
    varför) och idag spelade rollen av en drugaddict.
    Det är som att jag bara ramlar in i rollen av
    washed up rockstar or what ever helt naturligt.

    Har proppat i mig piller hela dagen, migrän är
    mysigt det.Har egentligen haft en skitbra dag,
    gjorde klart min kavaj, tog upp kontakten med
    en gammal... tja.. jag vet inte, kontakt?

    Var på Wolff-konserten under kvällen, and
    you know what?! HE FUCKING TOUCHED ME.
    Ingen kan förstå denna perversa kärlek jag
    hyser för denna femtioåriga, homosexuella,
    familjefar, men det är något med honom,
                   he is fucking undeniable.

 Frida är bästa modellen.

Meningslös skoldag, spenderade ca 2 timmar i skolan, en halvtimme gick åt att köpa ett par böcker jag velat ha och ca tio minuter gick åt till att brottas med killarna, hur kommer det sig att varje gång jag är nära treorna så slutar det med att jag är uppochned och flashar mina underkläder? Ja, Det är frågan.

Gårdagens inlägg var väll lite deprimerande kanske.  Men vissa människor mår helt enkelt bättre utan förbindelser, vi får väll se om kärlek blir aktuellt senare, men just nu koncentrerar jag mig hellre på att ha roligt...

Dessutom tror jag starkt på att man inte kan bygga någonting över huvudtaget om man inte litar på varandra, vänskap, kärlek… det enda man kan bygga är fiender, slagfält och osäkerhet, och vem i helvete bygger det frivilligt?

Jag är inte Hitler

Allt är inte lugnt. Och det känns rätt så hemskt att vara här igen.  Jag är inte sårad. Inte alls, åter igen så är jag älskad. Extremt älskad. Valpögon, smekningar, små leenden. Och det är väll det som är problemet, mina leenden, krampaktigt breda och fastklistrade i ansiktet speglar inte glädje, men kärleken är blind, du är blind, du ser inte. 

Jag har en ny teori; smarta människor blir inte kära. Kärlek är ett sätt att lura ens hjärna, varandras hjärnor, en verklighetsflykt, jag tror inte att riktigt smarta individer låter sig luras.
Kärlek är en illusion. Sex är verklighet. Sex, närhet, kyssar. Det är sådant som människor verkligen behöver, det är sådant som gör att vi fortsätter leva. Det är ingen som skriver kärleksbrev, det är ingen som står utanför ditt fönster i gryningen och sjunger kärlekssånger, det är inte så det funkar.

Om ni som läser detta hittat någon som ni är kära i, någon som är kära i er, så gratulerar jag er verklighetsflykt, men jag tänker fortsätta att försvara det faktum att jag inte tror på att kärlek löser alla världens problem.



Music är blind. Och äntligen kan jag se.     

Tidigare i veckan lyckades jag sätta ord på vad kärlek varit för mig hittills…

Jag hittar en intressant individ, en människa jag finner intressant… Jag lär känna människan, kör min grej och förtrollar honom, ja det låter självgott men det tycks ju fungera. Sen när det är dags för mig att falla så hinner jag inte, han fångar mig innan jag fallit, vilket innebär att jag blir tacklad av en människa blind, en människa som inte ser hur krossad jag känner mig.

Det är annorlunda nu… Kanske är det min tur att falla hårt, och den här gången låter jag mig fångas, för Musics armar är kanske tillräckligt starka...

Oh well. 

     Så, jag har just kommit hem, och för en stund
     sedan fick jag världens insikt. Jag gick förbi sjön
     som ligger på vägen hem till mig, som jag går förbi
     varje dag, och som vanligt tänkte jag samma
     tanke som jag alltid gör.

     ”Hur ont skulle det egentligen göra..? Att gå
      igenom isen, och sluta kämpa. Undrar om
      man förfryser, eller om man drunknar.
      Skulle det göra ont?”

      Jag insåg något hemskt direkt efter denna tanke.
      -Jag har självmordstankar varje dag.
      Men alla tänker ju.

      Är det ok om det bara är en tanke, jag menar,
      jag gör det ju aldrig. För det första är jag ju
      rätt frusen av mig… 

Om man tänker på döden, och upplevelsen döden är, varje dag, gör det en till ett psykfall?

Eller om vi vänder på det, jag tänker på sex varje dag, antagligen lika mycket eller mer än killar, en tanke, en avklädd människa på tunnelbanan.

Gör det mig till en nymfoman?

Nu sitter jag här och försöker försvara någon som jag själv ifrågasatt… hur dumt är inte det? Jag är bara förvirrad. Och kanske lite tokig. Mjo, tokig är jag nog allt.

Over 'n out.

I hurt you just to hear you scream my name.

Vilka jävla leenden du kan ge. Helt otroligt, och en arm runtom min midja, du gör mig fan lite knäsvag.

Kärlek är som vilken annan lyx som helst. Du har ingen rätt till den om du inte kan betala för den.
–Anthony Trollope 

Mr Music fixade lite käk till mig i eftermiddags, men jag vill inte stå i skuld till honom, han har för stort övertag som det är, även om jag har lite makt genom en pushup och charm.
Samtidigt vill jag inte hålla på med mindgames längre, I’ve had enough.

Oh, and poeple… Ja, folk klagar på att de alltid ser en del
av mina undies, hey face it guys, you love it! I love undies. 
Haha, varför ska underkläder innebära vita bomulls hipsters?
I say go for the lace and print, lets have sum fun.

*laughs*